SPOT Festival

Ser veldig fram til å opptre på SPOT Festival i Aarhus 3/5!

Skal framføre tre sanger med fullt strykeorkester, arrangert av fantastiske Mette Dahl Kristensen, fra Who Killed Bambi?. Deler scenen med Søren Huss og Mariam the Believer.SPOT Festival

Fra festivalens hjemmeside: «Projektet tæller udover de tre prominente sangere også den grafiske designer Michael Hansen, 30-40 konservatoriestuderende og dirigenten for Danmarks Ungdomsensemble, Morten Ryelund. Derudover vil et mindre filmhold, en fotograf og en lydtekniker dokumentere koncerten på SPOT.»

Fine Universitas!

Siri, forføreren

«Hvis dere føler at det er noe som ikke helt stemmer, er det fordi de fleste sangene mine er skrevet når det er grått og slapsete ute, og alt bare er helt dritt.» Jenta med det lange skjørtet smiler småbeskjedent fra scenen. Det er ikke akkurat drittvær. Den innpåslitne sola skaper heller en herlig kontrast til de dunkle tekstene Siri Nilsen fremfører i sitt perfeksjonerte toneleie. Det hersker liten tvil om at det musikalske gehøret ligger i blodet, og hun viser hvor elegant hun har overtatt stafettpinnen etter sin far, Lillebjørn.

Siri mestrer den vanskelige oppgaven å ha intim kontakt med publikum på Øyas største og mest upersonlige scene. Man føler etter hvert at man lærer henne å kjenne, der hun står med banjoen over skulderen og myser mot skarpe solstråler.

Selskap har hun også, av strykere, syngedamer og trommisen fra Montée – en gjeng som ser ut til å være så scenevante, at du skulle tro de hadde teselskap der oppe. Bongotrommer, cello og Siris banjo er fargerike innslag i en uhøytidelig og sjarmerende opptreden. Publikum er med på leken og fyller det meste av plassen fra Enga til ruinene.

Det er mangfoldet i lydbildet som preger Nilsen-opplevelsen: Det uskyldige og søte er det man griper først fatt i, men hører man etter, er tekstene nakne og dystre; skildringene er enkle, men beskrivende; stemmen er skjør, samtidig som den er kraftfull. Det er herlig å småsove på gresset til denne konserten, og det blir dessuten bevist at gåsehud kan oppstå i stikkende sol.

idamhes@universitas.no

 

 

Fin anmeldelse fra svenske Möllan.nu

Siri Nilsen Foto: Ariel Blomqvist

Foto: Ariel Blomqvist

4/5

När Siri Nilsen intar engascenen på fredagseftermiddagen sitter de flesta runtom i gräset och mest tar det lugnt. Men låt efter låt lockar fler och fler människor och till slut blir hon själv så förvånad att hon bara skrattar åt antalet människor som dykt upp för att se henne. Hon blandar ukelele, gitarr, piano med ett kompband från och till. Något som inte förändras i någon låt är dock hennes röst, som kristallklart erövrar hela festivalområdet.

De första låtarna kanske man distraheras av att ett metalband köttar på någonstans långt bort, men man är snabbt tillbaka när nästa låt börjar.

Hon nämner i mellansnacket att hon skrivit de flesta låtarna antingen i november eller februari och att det känns konstigt att spela det under skinande sol och 22 grader varmt Oslo. För publiken spelar det ingen roll. Det är musik som hade passat i alla sammanhang. Musiken kan ofta vara farligt nära en gullighetsgräns, men det är ett diskret mörker i musiken som gått in genom bakdörren och ser till att allting håller sig balanserat.

För visst, det är väl intrycket man kan få när man hör att det här är en jättesöt norsk tjej som med ukelele sjunger på norska. Men det här var helt enkelt så mycket mer än så. Hela bandet är oerhört tighta och som frontkvinna tar Siri varken för lite eller mycket plats. En klockren eftermiddagsspelning.

 

Joseph Pollack, Möllan.nu